Idag bröt jag ihop totalt och berättade allt för min mamma.

Tårarna rann, jag skrek, blev arg, grät, skrattade, ALLT.

Berättade sedan allt för S också.

Vi ska ta kontakt med skolkuratorn och se om hon kan hjälpa mig.

Mamma tyckte att det var bra att jag erkände, hon sa att hon länge haft misstankar men tänkt avvakta till hälsosamtalet (som jag har i morgon).

Både S och mamma blev chockade över min vikt (45.9) och att jag fortfarande ville gå ner och tyckte att jag var tjock.

Känns både skönt och hemskt att jag berättat.

Skönt eftersom jag faktiskt vill bli frisk och se på mig själv som jag gjorde förut, sluta bli äcklad av mig själv och kunna göra (äta) vad jag vill utan att få sjuk ångest.

Men hemskt för det känns som att jag svikit ana, svikit er och mig själv. Som att jag inte klarade mitt mål..

Kommer nog inte uppdatera bloggen mer,jag hoppas att alla som läser får sig en tankeställare och berättar ni också.

Det vi gör är sjukligt, anorexi är en hemsk sjukdom som behöver benhandlas i tid.

Ni är vackra även med bmi över 18!